Kategoriarkiv: Samhällsplanering

Flygande golfbollar

I höstas gjorde jag en riskbedömning av en golfbana med avseende på risk för flygande golfbollar (!), vilket beaktas som en olägenhet för människors hälsa. Planen är nu på utställning och mina slutsatser visas i figuren nedan

Riskbedömningen gjordes kvalitativt med stöd av bl.a.

  • Planering av golfbanor i Stockholms län – lämplig plats i landskapet och lagtillämpning, Länsstyrelsen i Stockholms län, januari 2006.
  • Rekommendationer vid anläggande och vidareutveckling av golfbanor intill allmän väg, publikation 2007:133, Vägverket, ISSN 1401-9612.
  • Golf course safety, Crafter + Mogford Golf Strategies, 2006.

Ett annorlunda men kul uppdrag. Speciellt då jag kartlade förekomsten av golfbollar i det tänkta planområdet…

Skadade i stället för omkomna

Det pratas en hel del om att individriskmåttet som utgår från att människor omkommer ger en missvisande eller ofullständig bild av riskerna utmed exempelvis en transportled för farligt gods. I mitt arbete för Helsingborgs stad och den strategi för bebyggelseplanering som jag har bistått dem med har jag tittat på effekten av att mäta konsekvensen i form av ”svårt skadade” med behov av sjukhusvård i stället för ”dödsfall”. Med svårt skadad avses för värmestrålning 2:a gradens brännskador. För toxicitet avses svåra skador, risk för bestående men och för tryck avses trumhinneruptur och vissa lungskador. Resultatet visas i tabellen nedan.

Scenario Riskområde för ”dödsfall”, m Riskområde för ”skadad”, m
Klass 1 detonation (tryckskada) 40 40
Klass 2 BLEVE (brännskada) 300 320
Klass 2 jetflamma (brännskada) 5 5
Klass 2 UVCE (brännskada) 30 30
Klass 2 giftmoln (förgiftning) 90 160
Klass 3 pölbrand – direkt (brännskada) 10 10
Klass 3 pölbrand – fördröjd (brännskada) 20 20
Klass 3 giftmoln (förgiftning) 40 70
Klass 5 detonation (tryckskada) 30 30
Klass 6 giftmoln (förgiftning) 5 10
Klass 8 (frätskada) 5 5

Tabellen visar på stora skillnader när det gäller riskavstånd vid utsläpp av giftiga gaser då konsekvensen uttrycks som ”svårt skadad” i stället för ”dödsfall”. Det skiljer c:a en faktor 2 mellan de två konsekvenstyperna. Men, för övriga scenarier är skillnaden marginell. Därmed ger valet av ”skada” enbart försumbar för en farligtgodsled där det transporteras en stor blandning av olika typer av farligt gods. För en industri som hanterar giftiga gaser är dock informationen mer relevant och kan bidra till att nyansera riskbilden intill anläggningen.

Utsläpp av svaveldioxid i Lessebo

I torsdags läckte 7 ton svaveldioxid ut i samband med lossning på Lessebo bruk. 15 personer fick föras till sjukhus, de flesta med lindriga skador relaterade till problem med luftvägarna. För någon person bedömdes skadorna som svåra, dock ej livshotande. Företaget ger sig själv beröm när det gäller agerande i samband med olyckan, men de boende i närområdet kritiserar bristen på information och att de inte visste hur de skulle agera när de hörde VMA-larmet.

Lossningsslangen gick sönder när c:a 2/3 av svaeldioxiden hade pumpats över. Svaveldioxiden förångas snabbt och det gasmoln sin drev iväg skulle kunnat orsaka betydligt större skador om inte räddningsarbetet hade gynnats av flera lyckosamma faktorer. Exempelvis blåste vinden åt det enda håll där vare sig bostäder eller företag ligger. Olyckor med farligt gods är sällsynta, men efter att de skett brukar frågorna aktualiseras. Förra våren var debatten het om Kemiras verksamhet i Helsingborg och de s.k. dödens vagnar lastade med just svaveldioxid som företaget hanterar. Nu visade sig att svaveldioxiden i Lessebo kom från Kemira och transporterades av en åkare som företaget har avtal med. Till HD säger Helsingborgs biträdande miljödirektör Peter Jupén:

”Man kan räkna på sannolikheten för att olyckor inträffar och dess konsekvenser. Men den mänskliga faktorn finns ständigt med i bilden och effekterna av olyckor blir ofta värre än man har tänkt sig. Därför måste man ta riskbedömningar med en nypa salt.”

Ett mycket intressant uttalande. Jag har nämligen alltid haft uppfattningen att våra modeller och antaganden är på den konservativa sidan och inte alls behöver ”tas med en nypa salt”. Hur skulle vi kunna argumentera för vår sak och uppvisa någon som helst trovärdighet om alla våra bedömningar är för snälla?

Annars har miljödomstolen gett Kemira klartecken till fortsatt produktion av svavelsyra. Läs mer här.

Sårbart transportsystem

olycka6

I fredags välte en tankbil på Essingeleden i Stockholm med stora trafikproblem som följd. Det tog nästan 8 h innan trafikkaoset var åtgärdat. Denna gång medförde fordonet inte farligt gods och tankens innehåll läckte ej heller ut. Det visar visserligen att de tankar som används för transport av farligt gods tål en hel del, men det finns en annan sak som oroar.

Hur är det möjligt att en trafikolycka orsakar en så pass stor konsekvens för hela trafiksystemet? Milslånga köer, avstängning av vägar och tunnlar. Vad hade egentligen hänt om tankbilen medförde farligt gods? Bärgningsarbetet efter urspårningen i Kävlinge pågick i 3 dygn och 9000 människor evakuerades. Hur hade det betydligt mer tätbefolkade Stockholm hanterat detta?

Intressant om samhällsplanering på KEM 2011

Den 16-17 mars hålls den årliga konferensen KEM 2011 i Helsingborg. Denna gång handlar det en hel del om samhällsplanering, riskvärdering och kopplingen mellan kemisk industri och samhället. MSB, som “sågat” Kemiras riskanalys då den är kvantitativ och bygger på en värdering av risk, kommer på besök. Kanske ett bra tillfälle att få ställa en och annan fråga om hur vi egentligen ska jobba.

Staten hindrar effektivt samhällsbyggnaden genom trubbig riskhantering

Jag, Martin Kylefors (Tyréns) och Malin Rizell översiktsplanearkitekt i Helsingborgs stad har skrivit en artikel i det senaste numret av tidskriften PLAN med den bittska titeln “Staten hindrar effektivt samhällsbyggnaden genom trubbig riskhantering”. Ingressen till artikeln lyder:

Statsförnyelseprojektet H+ i centrala Helsingborg har ambitionen att bygga tätt och blandat genom effektivt markutnyttjande som en viktig utgångspunkt. Den största utmaningen är att samexistera med en aktiv hamnverksamhet och andra tillståndspliktiga verksamheter. Idag saknas ett nationellt myndighetsstöd för vilka metoder som är lämpliga för att bedöma risker och störningar, och det saknas också riktlinjer för hur risker ska värderas. Om vi menar allvar med yteffektiv och hållbar stadsplanering som främjar mångfunktionalitet behöver frågorna kring risk- och miljöstörningar revitaliseras. Det är dags att lämna de generella skyddsavstånden och istället fokusera op den faktiska omgivningspåverkan för verksamheter.

Vi vill med artikeln lyfta fram problemen med den inkonsekvens och otydlighet som vi tycker finns i myndighetshanteringen av risker och miljöstörningar. Tänkandet är gammaldags och vi behöver ett nytt förhållningssätt. Bättre plats för arbete som kom ut 1995 var ett viktigt pionjärarbete, men är i många delar inaktuell. Tyvärr används den ofta som sanning och den enda lösning och användning av en annan metod i frågasätts ofta. Det är vår förhoppning att artikeln leder till ett startskott för en ny dialog om hur dessa frågor ska hanteras där Boverket tillsammans med MSB bör ta sitt ansvar.

PS / Jag har inte tillgång till artikeln digitalt i skrivande stund, men hoppas kunna lägga ut den inom kort / DS

Samtal om risker…

I nästa vecka hålls “Plan och bostadsdagarna” i Helsingborg där planerare från länsstyrelserna samlas för att diskutera olika frågor kring just planering och bostadsbyggande. Jag har äran att medverka vid ett s.k. samtal där vi kommer att föra en diskussion kring följande intressanta frågor:

  1. Hur ska vi utveckla resonemanget kring acceptabel risknivå och sannolikheten för olycka som medför miljöstörningar?
  2. Hur får vi med den samhällsekonomiska aspekten i avvägningen?
  3. Bättre plats för arbete spelar en avgörande roll idag fast den är förlegad och utgår från ett funktionsseparerat samhälle, hur kan bidra till att det kommer en ny version av rekommendationer?

Det kan inte bli annat än intressant!

Stadex – Malmös eget “Kemira”

Jag har bara lite kort skrivit om Stadex och den artikel som ledde till att nätverket “Giftfri stad” bildades. I veckan har Stadex med god hjälp av mina f.d. kollegor på Tyréns presenterat resultatet av en reviderad riskanalys. Sydsvenskan skriver om den “kraftigt minskade risken” och då kan man fundera på om det är hanteringen i sig som har blivit mindre farlig eller om det är sannolikheten för olyckor som minskat med ett aktivt säkerhetsarbete. Då företaget fortfarande hanterar det giftiga och brandfarliga ämnet propylenoxid så antar jag att det är just en minskad olycksfrekvens som har gett en minskning av riskavståndet från 280 till 75 m.

I mars pågick en livlig debatt i Helsingborg om Kemira Kemis vara eller inte vara. Debatten i Malmö har än så länge inte haft samma intensitet. Jag tycker dock att det finns några viktiga frågor som vi riskanalytiker behöver få samhällets (läs politikernas) hjälp med.

  1. Tolkning av lokaliseringsprincipen och god bebyggd miljö. Även om en risk kan vara acceptabel (oftast pga. tillräckligt låg sannolikhet) kan det finnas skäl att särskilja farliga verksamheter från känsliga verksamheter som bostäder, skolor, vårdinträttningar mm. Vilka principer ska vi jobba efter här?
  2. Kan vi tolerera hur stora konsekvenser som helst bara att sannolikheten är tillräckligt låg? Om svaret är “ja” hur liten måste sannolikheten vara, alternativt om “nej” hur stor får konsekvensen maximalt vara?`
  3. Det finns värderingskriterier för individiuell risk och samhällsrisk, vilka används för att sätta risker med farliga verksamheter i relation till andra risker i samhället. Dessa kriterier baseras på dödsfall. Om vi hade använt andra värderingskriterier (t.ex. svårt skadade) hade vi fortfarande värderat riskerna på samma sätt?

Jag tycker att händelserna i Helsingborg och Malmö uppmärksammar behovet av att vi lyfter ovanstående frågor och diskuterar dem brett och nyanserat. Länsstyrelsen (och Boverket) bör vara tongivande i denna diskussion tillsammans med politiker och tjänstemän i berörda städer. Vi konsulter (som oftast vet mest om risker och deras natur) bör också vara med. Frågan är vem som tar inititativet!?!

Vad händer i Helsingborg?

För några veckor sedan var det en intensiv debatt på hd.se om Kemiras var eller inte vara i Helsingborg. Stora delar av debatten hade sin utgångspunkt i den konsekvensanalys som Kemira gjort med anlending av pågående miljöprövning. Konsekvensanalysen visade att stora delar av centrala Helsingborg kan påverkas av en olycka, om än en osannolik sådan. Jag skrev ett antal inlägg om detta (se nedan) och undrade nyss vad som egentligen hänt sedan dess?

Bild från hd.se

hd.se idag kan man läsa att kommunledningen ger Kemira grönt ljus med en förmaning att företaget bör utreda om det finns "adekvata åtgärder" som kan sättas in för att "förhindra de olycksscenarier som kan medföra påverkan utanför Kemiras område".

Utifrån riskhanterarens perspektiv innebär “adekvata åtgärder” troligen att man ska beakta en åtgärds kostnadseffektivitet när man bedömer om den ska genomföras eller inte. En kostnadseffektiv åtgärd ger en stor riskreduktion i förhållande till vad den kostar. Kemira kommer nu att gå vidare med ett antal fördjupade riskanalyser där man ska titta på risknivåer för att tydligare kunna värdera om man har vidtagit tillräckligt många olycksförebyggnaden och skadebegränsande åtgärder för att kunna acceptera en olycka där “allt inom 700 m dör på några sekunder”. Helt rätt enligt mitt tycke…

Läs mer här:

“Dödens vagnar” – hur farligt är egentligen svaveldioxid
Olycksrisker i samhället
Allt inom 700 m dör på några sekunder!

“Dödens vagnar” – hur farligt är egentligen svaveldioxid

Debatten om Kemira i Helsingborg har en ganska hätsk ton när man tittar i kommentarerna till de senaste dagarnas inlägg:

Kemira bör upphöra med svaveldioxiden
"Ingen vill väcka en knäppskalle"
Skarp kritik mot Helsingborgs tillväxt i söder
Allt inom 700 meter dör på några sekunder

Svaveldioxid transporteras tryckkondenserat och är en av de giftigare kemikalierna som vi använder i samhället. Följande uppgifter kommer från NE:

Svaveldioxid är en färglös, giftig, icke brännbar gas med stickande lukt och sur smak, kemisk formel SO2. Svaveldioxid används som blekmedel samt inom läkemedelsindustri liksom kemisk och petrokemisk industri. Inom livsmedelsindustrin brukas ämnet som konserverings- och desinfektionsmedel för t.ex. frukt, vin och öl.

Det finns olika sätt att mäta svaveldioxidens giftighet, beroende av vilken skadeeffekt som avses. T.ex. används värden från “The Emergency Response Planning Guideline” (ERPG) för att grovt kunna uppskatta effekterna av en exponering. EPRG-1 är en nivå som människor kan exponeras för i 1 h, utan att få några särskilda skador. EPRG-2 är den nivå som människor kan exponeras för i 1 h utan att påverkas så allvarligt att de inte kan sätta sig själv i säkerhet. Den sista nivån, EPRG-3, är den exponering som människor kan utsättas för under 1 h utan att få livshotande skador. För svaveldioxid är de tre nivåerna 0,3 ppm, 3 ppm respektive 15 ppm. Ytterligare ett sätt att mäta skadeutfallet är att titta på den dos (koncentration x exponeringstid) som människor utsätts för. I riskanalyssammanhang är LC50-värden vanliga. För svaveldioxid är LC50 c:a 900 ppm för en exponeringstid av 30 min.

image

När jag jobbar med risker vid transport av farligt gods så använder jag en modell som tittar på skadeutfallet vid ett utsläpp med svaveldioxid med hänsyn till variationen och osäkerheten i variabler som utsläppets styrka (kg/s), vindhastighet och atmosfärsförhållanden. När dessa parametrar är kända går det att titta på konsekvensen av ett utsläpp. Detta görs med ganska avancerade modeller om hur spridning av gas sker i atmosfären. Visst är det sp att ett utsläpp av svaveldixod kan leda till dödsfall inom 700 m, som artikeln i HD påstår. Att det skulle ta några sekunder är mer tveksamt. Intressant i sammanhanget är att det krävs stora läckage får att konsekvensområdet ska bli så stort. I bedömningarna i samband med transport av farligt gods, t.ex i Länsstyrelsens riktlinjer (RIKTSAM) kan man hitta följhande information:

  • Alla utsläpp med svaveldioxid orsakar dödsfall inom 40 m
  • 1 av 2 utsläpp orskar dödsfall bortom 100 m
  • 1 av 4 utsläpp orskar dödsfall bortom 200 m
  • 1 av 5 utsläpp orskar dödsfall bortom 250 m
  • 1 av 5 utsläpp orskar dödsfall bortom 250 m
  • 1 av 7 utsläpp orskar dödsfall bortom 400 m
  • 1 av 10 utsläpp orskar dödsfall bortom 600 m
  • 1 av 20 utsläpp orskar dödsfall bortom 1000 m

Ovanstående beräkningar gäller för ett utsläpp som pågår i 30 min, utan att räddningstjänsten vidtar någon skadebegränsande åtgärd. Personerna som exponeras befinner sig utomhus och antas inte sätta sig själv i säkerhet inom de 30 min som utsläppet pågår. Dessa antaganden kan tyckas vara konservativa, men det är en vanlig metodik i samband med fördjupade riskanalyser.

Jag hoppas att Helsingborgs stad, Länsstyrelsen och även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kan samlas för att diskutera viktiga principer för riskvärdering och hur man ska förhålla sig till verksamheter med  “potentiellt förödande konsekvenser”, oavsett om det handlar om Kemira eller annan hantering av farliga ämnen.