De senaste veckorna har jag i olika omgångar träffat tjänstemän och politiker om Trelleborgs hamns planer på utbyggnad. Hamnen kommer att ”försvinna” från sitt västra läge och bygga ut i sydlig och östlig riktning. Jag har i flera år arbetat med Trelleborgs hamn och nyligen avslutade jag ett arbete med att titta på riskerna med en östlig infart till hamnen. Jag har studerat olycksrisker relaterat till transport av farligt gods och en konsult från Trivector Traffic har jobbat med buller och luftföroreningar.

I mitt arbete kan jag visa att det går att utforma den nya östliga väganslutningen på ett sätt där riskerna värderas till mycket små. För att åstadkomma detta begränsas hastigheten till 30-40 km/h, vilket minskar sannolikheten för läckage vid olycka med 10-20 ggr i jämförelse med transport i 70 km/h. Vidare kommer vägbanan att förses med avåkningsskydd i högsta kapacitetsklass (H4b). Dessa åtgärder i kombination med att det farliga gods som transporteras via Trelleborgs hamn inte är så ”farligt” som det skulle kunna vara. Anledningen till detta är att sjöfartens regelverk begränsar vilken typ av gods som RoRo-färjor kan medföra.

Jag kan förstå den oro som boende i Trelleborgs östra delar kan känna (se artikel i Sydsvenskan), vilket leder oss in till dilemmat kring sannolikheter och konsekvenser. Tage Danielsson har en hel del poänger i sin monolog ”Om sannolikhet”:

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller…

Riskmåtten använder vi för att avgöra om vi behöver vidta särskilda åtgärder för att skydda oss mot en olycka. Dessa åtgärder får antingen vara olycksförebyggande eller skadebegränsande. I fallet med en östlig infart till Trelleborgs hamn planeras för flertalet olycksförebyggnade åtgärder, vilka gör att risknivån på mycket korta avstånd understiger de riktlinjer som Länsstyrelsens i Skåne presenterat. Behovet av särskilda skadebegränsande åtgärder i form av exempelvis skyddsavstånd är mycket litet. Redan på 10 m avstånd är risken att omkomma av ett blixtnedslag i trädgården större än att omkomma till följd av en olycka med farligt gods.

Utifrån ett samhällsperspektiv är det rimligt att fatta beslut baserade på resultat från riskanalyser. Frågan är bara om det är samma slutsats kan dras utifrån ett rättighetspersektiv? Bör det alltid finnas någon skadebegränsande åtgärd eller är det tillräckligt att enbart förebygga olyckan?