Varför 10^-5 och 10^-7 vid värdering av risk?

Flera länder i Europa har lagstiftat om kriterier för värdering av risk. De länder som anses ha kommit längst med utvecklingen av sina riskkriterier är Holland och Storbrittanien. 1997 publicerade Räddningsverket en FoU-rapport ”Värdering av risk” där DNV gör en genomgång av både det nationella och internationella läget när det gäller riskacceptans och värderingskriterier.

Förslaget på individrisk i denna rapport är 10^-5 som övre gräns där risker under vissa förutsättningar kan tolereras och 10^-7 som övre gräns där riskerna kan anses små. Mellan dessa gränser gäller ALARP-principen, dvs risker ska vara ”As Low As Resonable Practicable”. Varför använda 10^-5 och 10^-7? Bakgrunden förklaras i ”Värdering av risk”.

Den undre gränsen (10^-7) motsvarar, eller är lägre än, risken att omkomma till följd av naturolyckor. Risk att omkomma till följd av träff av blixt anges ofta till 10^-7 per år och samlad risk relaterad till naturolyckor anges ofta till 10^-6. En beräknad risknivå på 10^-7 per år bör därför, även med hänsyn till osäkerhet i analysen, innebära att en individs totala risknivå inte påverkas signifikant. Det anses inte rimligt att kräva att större resurser skall satsas utöver detta.

Den övre gränsen (10^-5) motsvarar c:a en tiondel av den naturliga dödsfallsrisken för de grupper i samhället som har den lägsta totala dödsfallsrisken. För övriga grupper motsvarar kriteriet en lägre andel.

0 reaktion på “Varför 10^-5 och 10^-7 vid värdering av risk?

  1. Fredrik Nystedt

    Jag fick ett mail av förre ØSA-kollegan Karl Hedvall som hade vänligheten att ge lite uppdaterad information om läget i Holland:

    ”De lagstiftade reglerna kring kvantitativa riskanalyser i Holland ändrades 2005 till följd av explosionen i fyrverkerifabriken i Enchede. Numera ingår i lagstiftningen för fasta anläggningar att ett visst specifikt beräkningsprogram MÅSTE användas, nämligen DNV:s SAFETI-NL, samt att resultatet av QRA:n skall tolkas som underlag för beslut.

    De gamla individriskkriterierna gäller alltså inte längre som ett absolut kriterium i Holland. Holländarna har även styrt upp hur redovisningen av beräkningsunderlaget skall se ut ganska mycket. Inte så värst många frihetsgrader kvar gällande modeller och indata i Holland längre således. I samband med att dessa ändringar infördes uppdaterades också TNO:s ”Coloured Books”. Det land som har kommit längst har alltså kommit ännu längre, vilket har vållat en del problem i min argumentation för användande av QRA utan att använda SAFETI-NL, som för övrigt inte får säljas i Sverige”

    Tack ska du ha och lycka till på nya jobbet :-)

  2. Pingback: Wuz » Knepigt om riskvärdering