Stadex – Malmös eget “Kemira”

Jag har bara lite kort skrivit om Stadex och den artikel som ledde till att nätverket “Giftfri stad” bildades. I veckan har Stadex med god hjälp av mina f.d. kollegor på Tyréns presenterat resultatet av en reviderad riskanalys. Sydsvenskan skriver om den “kraftigt minskade risken” och då kan man fundera på om det är hanteringen i sig som har blivit mindre farlig eller om det är sannolikheten för olyckor som minskat med ett aktivt säkerhetsarbete. Då företaget fortfarande hanterar det giftiga och brandfarliga ämnet propylenoxid så antar jag att det är just en minskad olycksfrekvens som har gett en minskning av riskavståndet från 280 till 75 m.

I mars pågick en livlig debatt i Helsingborg om Kemira Kemis vara eller inte vara. Debatten i Malmö har än så länge inte haft samma intensitet. Jag tycker dock att det finns några viktiga frågor som vi riskanalytiker behöver få samhällets (läs politikernas) hjälp med.

  1. Tolkning av lokaliseringsprincipen och god bebyggd miljö. Även om en risk kan vara acceptabel (oftast pga. tillräckligt låg sannolikhet) kan det finnas skäl att särskilja farliga verksamheter från känsliga verksamheter som bostäder, skolor, vårdinträttningar mm. Vilka principer ska vi jobba efter här?
  2. Kan vi tolerera hur stora konsekvenser som helst bara att sannolikheten är tillräckligt låg? Om svaret är “ja” hur liten måste sannolikheten vara, alternativt om “nej” hur stor får konsekvensen maximalt vara?`
  3. Det finns värderingskriterier för individiuell risk och samhällsrisk, vilka används för att sätta risker med farliga verksamheter i relation till andra risker i samhället. Dessa kriterier baseras på dödsfall. Om vi hade använt andra värderingskriterier (t.ex. svårt skadade) hade vi fortfarande värderat riskerna på samma sätt?

Jag tycker att händelserna i Helsingborg och Malmö uppmärksammar behovet av att vi lyfter ovanstående frågor och diskuterar dem brett och nyanserat. Länsstyrelsen (och Boverket) bör vara tongivande i denna diskussion tillsammans med politiker och tjänstemän i berörda städer. Vi konsulter (som oftast vet mest om risker och deras natur) bör också vara med. Frågan är vem som tar inititativet!?!