Några av er kan ha missat att BIV:s hemsida har fått nytt liv i sommar. Bland annat finns en läsvärd krönika av Brandskyddslagets Claes Malmqvist om den olyckliga branden som ledde till ett ungt norsk pars död på ett hotell i Borgholm år 2004:
… om en brandskyddslösning inte är värd att ta strid för – oavsett om det är vid projekteringsmötet eller med ett föreläggande – så behövs den nog inte, men…
om vi däremot tycker att den behövs så måste vi verkligen se till att den blir av. Så nästa gång jag funderar på om en skyddsåtgärd verkligen behövs – om den är värd övertalningen, värd känslan av att vara till besvär och värd det ofta torra formella arbetet – då skall jag minnas Eirik och Linn. Det skall vi nog göra allihop ibland. Det tror jag att vi alla i längden vinner på…
Mattias Delin skriver också några rader om den katastrofala branden i Rinkeby då sju människor omkom i vad som verkar vara en vanlig lägenhetsbrand. Sju dödsoffer är sällsynt, och räknat sedan 1970-talet så har är det endast bränderna på stadshotellet i Borås (20 omkomna) och på Backaplan i Göteborg (63 omkomna) som har haft fler dödsoffer. Jag tycker precis som Mattias att det defintivt är ett misslyckande att en normal bostadsbrand kan få dessa konsekvenser. Vi behöver alla tänka till här…
Mycket läsvärt! Och för att det ska fungera så måste fler än bara räddningstjänsten arbeta enligt LSOs intentioner. Varför inte nyttja fastighetsägarföreningar och andra organ för att nå ut med budskapen? För är det effektivt att knacka dörr i flerbostadshus, när fastighetsägaren i sig också har ett ansvar för sina hyresgäster? Det vore intressant att se ett föreläggande till en fastighetsägare om att informera sina hyresgäster, om nu någon vågar förelägga om det…
Angående föreläggande. Det beror ju lite på om man kan säga att det är fastighetsägarens ansvar att se till att kunderna är informerade, och i hur lång utsträckning i så fall? När tar den enskilda lägenhetshavarens ansvar vid?