Den tredje dagen på konferensen handlar alltid om redovisning av ”case studies” där olika länder har dimensionerat brandskyddet i ett bostadshus med 20 våningar och endast ett trapphus. Presentationerna ger en bra inblick i hur lätt det är att arbeta med analytisk dimensionering i Sverige och hur lite anvisningar som våra byggregler har i fall vi väljer förenklad dimensionering.

Uppsnappat under presentationerna:

• I Nya Zeeland tillåts normalt inte endast ett trapphus i byggnader som har 20 våningar. Motivet att tillåta i deras case study var att om man ändå har en brandgasfri korridor och ett brandgasfritt trapphus, varför ska man då ha två?
• I Hongkong krävs avskiljning i EI30 mellan kök och resten av lägenheten om det inte finns två utrymningsvägar från lägenheten (inte via fönster). Fast det går också att göra en strålningsberäkning av en wokbrand och relatera placering av spisens placering till lägenhetsdörren.
• I Hongkong går det in minst 5 personer i en två rumslägenhet och ska endast ett trapphus användas måste ändå den totala utrymningsbredden vara densamma, dvs krävs två trapphus på vardera 1,2 m ska det enda trapphuset ha en bredd på 2,4 m. Fast, enligt delegationen från Hongkong är det i princip omöjligt att ha endast ett trapphus
• WSP presenterade den svenska case studyn och Johan Lundin började med att försöka förklara vilka frihetsgrader som brandingenjörerna har i Sverige, något som är helt unikt i världen (undantaget Norge). Utifrån ett internationellt perspektiv är de flesta ganska förvånade över den tillit som svenska myndigheter ger oss brandprojektörer. Om de flesta länder har svårt att visa hur man kan bygga med ett trapphus så är saken enkel för en svensk byggnad bara det finns ett Tr1-trapphus och sprinkler.
• I Austrailen jobbar man lite mer med ett ”tillförlitlighetstänk” än vad jag sett tidigare. En del av lösningen är att förbättra tillförlitligheten på sprinklersystemet, förbättra brandlarmet och införa ett slags Tr1-trapphus. Till min glädje ställer sig de frågan ”är verkligen direkt utrymning av byggnaden vid brand den säkraste lösningen”. Verfieringen av ett trapphus gjordes med en statistisk analys av branddata, händelseträd och beräkning av risk. Ganska teoretiskt och inte så mycket ”design”. Men, jag gillar alla som försöker arbeta med sannolikhet och konsekvens. 
• USA redovisade en lösning där brandgaser kan ventileras bort från korridoren utanför lägenheterna via installationsschakt. En ganska smart idé. Det var dessutom en hel snack om brandsäkerhet för funktionshindrade, även om de konstaterade att det var säkrast om de stannade kvar i sin lägenhet. Vad som stör mig är fortsättningen… Amerikanarna har fått för sig att simulera flera brandscenarier i lägenheterna och i en liten lobby, vilket enligt mig är fullständigt relevant annat än att bestämma tid för aktivering av brandlarm och sprinkler. Varför det är menlöst förklarar jag längre ner. Att de sedan också väljer att använda avancerade och tidskrävande utrymningsmodeller för enkla bostadshus är också helknäppt. Puh!
• Den japanska case studyn presenterade en annorlunda lösning än oss övriga. De delade sektionerade byggnaden på var 3:e våningsplan och säkerställde att brand inte kan sprida sig vidare över dessa sektioneringar. Inom varje sektion fanns tillgång till en skyddad lobby. Det trista med japanerna är deras behov av en noggrannhet som inte finns. Varför ange att temperaturökningen blir 1,023 C eller att siktbarheten är 11,39 m? Även om utdata anges med flera värdesiffror så finns det inga modeller som har en noggrannhet i närheten av en sådan precision. En rolig skillnad var att japanerna beräknade utrymningstiden till 52,24 min i samma byggnad som amerikanarna fick fram 12 min.

Sammanfattningsvis tycker jag att de flesta har ett lite felaktigt fokus. För det första verka alla vilja utrymma en hel byggnad varje gång det brinner. Detta är inte normal procedur vid bostadsbränder i Sverige och man måste verkligen fråga sig varför ska byggnaden utrymmas, vem ska utrymma och när ska de utrymma!?! Vidare tycker jag personligen att frågan om antalet trapphus mer handlar om utrymningsvägarnas tillförlitlighet, och handlar mindre om kapacitet och evakueringstid.

Jag måste dock avsluta med att uttrycka min besvikelse över alla ingenjörer som får för sig att slösa sin kunds pengar på att räkna på scenarier där man utan tvivel lätt kan inse att det går åt pipsvängen. En 5 MW brand i ett utrymme på 30 m2 ger kritiska förhållanden snabbt. Det borde vara allmän kunskap för en brandingenjör. När det gäller bostadshus så är problemet ganska binärt för mig. Släcks branden tidigt av personer eller ett släcksystem blir det ingen konsekvens och om detta inte sker blir det ett problem som nästa barriär måste hantera. I bostadshus är ASET / RSET konceptet helt fel utan det handlar med om tillförlitlighet och sannolikhet som jag skrev ovan. Antingen är en brand en fara eller inte. Sannolikheten för olika typer av faror kan kvantifieras och jämföras med någon referensbyggnad. Sedan gäller det för byggnaden med analytisk dimensionering att prestera bättre. Konkret kan detta innebär att sannolikheten för att kunna utrymma byggnanden på ett säkert sätt ska vara högre. Det går också att uttrycka risk som sannolikheten att omkomma vid brand etc.

Som Robert Jönsson sa till oss en gång för länge sedan: Tänka 95 % Räkna 5 % – det är precis det som är ingenjörsvetenskap!

Nu är konferensen slut och jag är ganska nöjd. Extra nöjd är jag med kaffet som jag druckit på eftermiddagen i två av  Aucklands bästa kaffebarer. Om en liten stund blir det middag i ett högt torn.