Vid analytisk dimensionering jämförs tiden till kritiska förhållanden med tiden för utrymning. Om t(krit) är mindre än t(utrymn) så är inte brandsäkerheten tillfredsställande enligt BBR. Ofta modelleras t(krit) som en funktion av brandens tillväxthastighet enligt alfa-t2. På samma sätt räknas tid för detektion, beslut- och reaktionstid samt förflyttningstid från starten på den tillväxande branden. Frågan är om detta är ett helt riktigt sätt att göra eller om det finns en anledning att fundera på vad som händer INNAN branden börjar sin tillväxt enligt alfa-t2?

I litterturen kan man finna att många bränder börjar med en sk förbrinntid (incipient stage). Innan antändning måste bränsllet värmas upp vilket sker under rökutveckling. I många fall kan en brand upptäckas innan tillväxt, antingen genom att personer känner röklukt eller att en rökdetektor aktiveras. I detta stadie är det ofta lätt att släcka branden om det finns människor i närheten. Värmeutvecklingen är dock för liten för att värmedetektorer eller ett sprinklersystem ska aktiveras.

Varaktigheten på¨förbrinntiden kan vara allt från några millisekunder till flera dagar, beroende av vilket bränsle det rör sig om, antändningsorsak, ventilationsförhållanden, etc. Om det handlar om brandfarlig vätska är förbrinntiden i princip obefintlig, men så fort det rör sig om fatsa bränslen finns den där. En brand anses vara i förbrinn-stadiet så länge den är tillräckligt löiten och den dominata källa till värmeöverföring inte är strålning. Detta kan översättas till en brand på mindre än 20 kW eller en diameter på 0,2 m.

Sammanfattningsvis anser jag att det är nödvändigt att ta ställning till förbrinntiden vid analytisk dimensionering. I många fall kan rökdetektorer upptäcka branden i detta skede vilket i in tur påskyndar utrymningsförloppet.