År 2000 utvecklade jag en riskmodell åt NCC kallad ”Säkerhetsindex Beta” i vilken det ges möjlighet att på ett riskbaserat sätt studera vilka krav som gäller för en bärande konstruktion att motstå en brand. Syftet med riskmodellen var att möjliggöra ett hänsynstagande till aktiva installationer, brandfrekvens och manuella insatser när det gäller dimensionering av konstruktioner för brandfallet. I Eurocode (EN 1991-1-7) finns följande figur som sätter in modellen i rätt sammanhang.
  
En konstruktion ska ha ett skydd mot både total kollaps och lokal kollaps. Riskmodell ”Säkerhetsindex Beta” arbetar med total kollaps och ska visa att de förebyggande åtgärderna har sådan tillförlitlighet och effekt att sannolikheten för total kollaps understiger de acceptanskriterier som redovisas i lagar och föreskrifter. Riskmodellen hanterar inte problematiken med lokal brandpåverkan.

Sedan några veckor har jag ett uppdrag att revidera och vidareutveckla riskmodellen, ett arbete som innebär en stor utmaning inte minst med tanke på Johan Lundins insändare i Sirenen. Jag är helt övertygad om att det är tillåtet att låta förebyggnade åtgärder som sprinkler och brandgasventilation vara en aktiv del av en konstruktions skydd mot kollaps vid brand. Frågan är bara hur stor vikt man kan lägga på dessa åtgärder och om det är tillåtet och rent av möjligt att helt förebygga övertändning med sådan tillförlitlighet att ett bärverk kan uppföras utan särskild brandteknisk klass.