Något som frustrerade mig ordentligt i början av mina forskarstudier var att det i forskningen inte finns någon utstakad väg som leder rakt fram till lösningen. Detta skiljer sig väsentligt från vardagligt konsultarbete, där i princip både metod och lösning är känd från början. Det gäller bara att börja arbeta och ta fram detaljerna. Sällan bjuds det på stora överraskningar.

Forskaronsdagarna är helt annorlunda. Här vet jag vad jag skulle vilja uppnå, men jag har endast en svag aning om hur det ska gå till. Jag har ingen metod och ingen känd lösning. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan, även om jag för tillfället är vi ganska gott mod. Äntligen har jag börjar komma något på spåren. Kanske kan jag dra upp de viktigaste detaljerna i min kommande modell för brandförlopp i stora byggnader redan i eftermiddag. Eller så kastas jag tillbaka på ruta ett och börjar om…