FDS har en strålningsmodell som bygger på att ett förutbestämt antal strålar skickas ut i beräkningsdomänen. Defaultvärdet är 100, vilket inte ger särskilt stor noggrannhet och om värmestrålningen mot kritiska objekt ska studeras är det troligen nödvändigt att öka antalet ”strålar” som FDS skickar ut i beräkningsdomänen. Genom att studera utdata av “incident heat flux” kan man observera av förekomsten av ”hot spots” på omslutande ytor, något som kan undvikas genom att öka antalet strålar.

Jag har i ett projekt studerat värmestrålning från fönster och fasad mellan två byggnader. För att kunna hantera den (för handberäkningar) relativt komplicerade geometrin använder jag mig av FDS för att titta på infallande strålning. Utgående strålning utgörs av “flamma i fönster” på 1100 grader “flamma längs fasad” på och 800 grader. Ta en titt på bilderna nedan:

100 stålar:

300 strålar:

1000 strålar:

2000 strålar:

Som ni kan se ändras “mönstret” ganska ordentligt efterhand som antalet strålar ökas. Defaultvärdet på 100 ger en mycket konstig bild av infallande strålning och även en ökning till 300 strålar ger ett otillfredsställande resultat. Mellan “1000” och “2000” strålar är skillnaden inte speciellt stor, även om det är den senare som levererar det “finaste” resultatet. Värt att notera i sammanhanget är att avståndet mellan strålkällorna och mottagande yta är drygt 3 m samt att jag använt en gridupplösning på 0,05 m. Dock behöver man bara simulera i c:a 6 s för att resultatet ska nå “steady state”