Gamla Sprängämnesinspektionen (sedemera avdelningen för brandfarlig och explosiv vara på Räddningsverket numera Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) gav 1996 ut en föreskrift om “Hantering av brandfarlig vara på försäljningsställen”. I denna föreskrift (SÄIFS 1996:2) ställs följande krav vid hantering av brandfarliga vätskor på försäljningsställen:

I ett allmänt råd till ovanstående avsnitt anges att upp till 10 000 l kan förvaras på ett försäljningsställe om:

I ett aktuellt ärende i Halmstad har en butik nekats tillstånd för hantering av brandfarliga varor eftersom det byggnadstekniska brandskyddet, projekterat enligt BBR, inte medger att rummet för brandfarlig vara behåller sin integritet och avskiljande förmåga i minst 60 minuter. Nu hänger det inte på utformningen av “brandrummet” som utan tvekan uppfyller EI 90 (tillräckligt enligt föreskriften…), utan på att bärverket för yttertaket har undantagits från krav på brandteknisk klass. Det är inte direkt ovanligt idag att just bärverket uppförs utan särskilt brandmotstånd i enplansbyggnader, även om de tillhör brandteknisk byggnadsklass Br2.

MSB:s yttrande (diarienr 2009-3594) är riktigt intressant:

För att tillståndspliktig hantering av brandfarlig vara ska tillstyrkas i förråd för brandfarlig vara förutsätts att väggarna utförs på sådant sätt att brand inte kan spridas till eller från utrymmet inom 60 minuter (EI-90).

I detta fall där takkonstruktionen vid brand kollapsar innan 30 minuter kan detta krav inte tillgodoses. Då takets bristande bärförmåga äventyrar väggarnas avskiljande förmåga är det lämpligt att bygga väggarna i REI-M120 samt att utföra innertaket i förrådet i EI-90.

Det är även möjligt att på annat sätt visa att brand inte kan spridas till eller från utrymmet inom 60 minuter.

MSB tycker alltså att REI-M120 är ett rimligt krav på rummet för brandfarlig vara för att säkerställa att brand inte sprids till eller från utrymmet inom 60 min. Redan här stöter vi på lite frågetecken. Vilken koppling finns det egentligen mellan “inom 60 min” och en viss brandklass (REI-M120)? Men, den viktigaste frågan är nog kopplad till syftet med föreskriften. Avsnitt 3.2 poängterar att “betryggande säkerhet” för “utrymning” och “räddningsinsats”. Vad som är säker utrymning kan ganska lätt fastslås enligt kravnivån som finns i BBR avsnitt 5:3. Men hur är det egentligen med betryggande räddningsinsats? I SÄIFS 1996:2 förtydligare detta:

Det var ett ganska bra förtydligande tycker jag som gör det lätt att ställa följande fråga – Finns det någon poäng att rummet för brandfarlig vara ska stå kvar efter att byggnaden har kollapsat? Svaret på frågan är ett troligt “Nej”. Hur kommer det sig då?

Att rummet håller en brandklass EI 90 är en förutsättning för att en brand i butiken inte ska sprida sig till rummet för brandfarlig vara och förvärra brandförloppet på ett sätt som äventyrar säkerheten för utrymmande och räddningsmanskapet så länge som byggnaden fortfarande har kvar sin funktion (läs stabilitet).

Brandklassen EI 90 är också viktig för att utrymning ska kunna ske betryggande vid en brand i rummet för brandfarlig vara och att räddningsmanskapet på ett säkert sätt ska kunna göra en genomsökning, eventuell livräddning och för att i ett senare skede kunna göra en insats och släcka branden.

Jag kan inte inbilla mig att föreskriften (SÄIFS 1996:2) syftar till att reglera vad som händer med rummet för brandfarlig vara när byggnaden väl har förlorat sin stabilitet och en total skada inträffar. Därför känns det oskäligt av MSB att inte tillstyka att tillstånd för hantering av brandfarlig vara ges i butiken.

PS / Ett långt inlägg med många egna tolkningar… Det hade varit kul med lite debatt! Kommentera gärna / DS

En rapport från Nya Zeeland går igenom användning av cellplast som byggmaterial och redovisar ett antal “läxor” som vi kan lära oss av efter några inträffade storbränder. Passa på och läs in dig på ämnet nu så här veckan innan BIV-träffen om just cellplast.

PS / Det finns några enstaka platser kvar till träffen om du inte anmält dig än… / DS