Brandfarliga varor på försäljningsställen

Gamla Sprängämnesinspektionen (sedemera avdelningen för brandfarlig och explosiv vara på Räddningsverket numera Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) gav 1996 ut en föreskrift om “Hantering av brandfarlig vara på försäljningsställen”. I denna föreskrift (SÄIFS 1996:2) ställs följande krav vid hantering av brandfarliga vätskor på försäljningsställen:

image 

I ett allmänt råd till ovanstående avsnitt anges att upp till 10 000 l kan förvaras på ett försäljningsställe om:

image

I ett aktuellt ärende i Halmstad har en butik nekats tillstånd för hantering av brandfarliga varor eftersom det byggnadstekniska brandskyddet, projekterat enligt BBR, inte medger att rummet för brandfarlig vara behåller sin integritet och avskiljande förmåga i minst 60 minuter. Nu hänger det inte på utformningen av “brandrummet” som utan tvekan uppfyller EI 90 (tillräckligt enligt föreskriften…), utan på att bärverket för yttertaket har undantagits från krav på brandteknisk klass. Det är inte direkt ovanligt idag att just bärverket uppförs utan särskilt brandmotstånd i enplansbyggnader, även om de tillhör brandteknisk byggnadsklass Br2.

MSB:s yttrande (diarienr 2009-3594) är riktigt intressant:

För att tillståndspliktig hantering av brandfarlig vara ska tillstyrkas i förråd för brandfarlig vara förutsätts att väggarna utförs på sådant sätt att brand inte kan spridas till eller från utrymmet inom 60 minuter (EI-90).

I detta fall där takkonstruktionen vid brand kollapsar innan 30 minuter kan detta krav inte tillgodoses. Då takets bristande bärförmåga äventyrar väggarnas avskiljande förmåga är det lämpligt att bygga väggarna i REI-M120 samt att utföra innertaket i förrådet i EI-90.

Det är även möjligt att på annat sätt visa att brand inte kan spridas till eller från utrymmet inom 60 minuter.

MSB tycker alltså att REI-M120 är ett rimligt krav på rummet för brandfarlig vara för att säkerställa att brand inte sprids till eller från utrymmet inom 60 min. Redan här stöter vi på lite frågetecken. Vilken koppling finns det egentligen mellan “inom 60 min” och en viss brandklass (REI-M120)? Men, den viktigaste frågan är nog kopplad till syftet med föreskriften. Avsnitt 3.2 poängterar att “betryggande säkerhet” för “utrymning” och “räddningsinsats”. Vad som är säker utrymning kan ganska lätt fastslås enligt kravnivån som finns i BBR avsnitt 5:3. Men hur är det egentligen med betryggande räddningsinsats? I SÄIFS 1996:2 förtydligare detta:

image

Det var ett ganska bra förtydligande tycker jag som gör det lätt att ställa följande fråga – Finns det någon poäng att rummet för brandfarlig vara ska stå kvar efter att byggnaden har kollapsat? Svaret på frågan är ett troligt “Nej”. Hur kommer det sig då?

Att rummet håller en brandklass EI 90 är en förutsättning för att en brand i butiken inte ska sprida sig till rummet för brandfarlig vara och förvärra brandförloppet på ett sätt som äventyrar säkerheten för utrymmande och räddningsmanskapet så länge som byggnaden fortfarande har kvar sin funktion (läs stabilitet).

Brandklassen EI 90 är också viktig för att utrymning ska kunna ske betryggande vid en brand i rummet för brandfarlig vara och att räddningsmanskapet på ett säkert sätt ska kunna göra en genomsökning, eventuell livräddning och för att i ett senare skede kunna göra en insats och släcka branden.

Jag kan inte inbilla mig att föreskriften (SÄIFS 1996:2) syftar till att reglera vad som händer med rummet för brandfarlig vara när byggnaden väl har förlorat sin stabilitet och en total skada inträffar. Därför känns det oskäligt av MSB att inte tillstyka att tillstånd för hantering av brandfarlig vara ges i butiken.

PS / Ett långt inlägg med många egna tolkningar… Det hade varit kul med lite debatt! Kommentera gärna / DS

4 tankar kring ”Brandfarliga varor på försäljningsställen

  1. Mattias Skjöldebrand

    Här kommer en nästan lika lång kommentar

    Varför EI90 när ”kravet” är 60 minuter? EI 90 kom till efter en utredning av brandförlopp i brandfarlig vara som SP gjorde på uppdrag av dåvarande SÄI. SÄI kom då fram till att det behövde vara EI90 om man har en lättvägg av ex gips som inte skulle hålla för temperaturkurvan för brandfarlig vara. Syftet var då EI90 från ”insidan” och ut ur rummet, inte utifrån och in där skulle EI60 räcka.
    I de bakomvarande resonemangen gjorde någon en tankevurpa. Förrådsrummet skall utföras som ett helt slutet utrymme i minst klass EI60. Enda öppningen är normalt en dörr från butik/lagerbrandcellen. Två senarier finns vid brand som börjar inne i förrådet.

    Dörren är stängd = ventilations-kontrollerad brand som slocknar av syrebrist ganska snabbt (I rummet får normalt endast finna den brandfarliga vätskan). Väggar i EI60 kommer att hålla, EI30 räcker nog också.

    Dörren är öppen = branden sprider sig snabbt ut till butiken. Väggarnas klass är då helt ointressant.

    Vid en brand som startar utanför förrådsrummet skall brandspridning in till rummet hindras (eller begränsas?) i 60 minuter. Varför det i en Br3 eller Br2 byggnad kan man fråga sig. SÄI på sin tid hänvisade till Lag och föreskrift, det var inte dom som hittat på det. En grundtanke var att den brandfarliga varan inte skulle utsättas för en yttre brandpåverkan i något fall.
    Att höja den gamla A60 nivån till ett brandväggskrav måste vara att skjuta över målet i en normal försäljningslokal.

    Mattias

  2. Fredrik Nystedt

    Mattias, tack för ditt bidrag i frågan. Jag blir extra glad när jag får höra lite historia bakom de föreskrifter som finns. Jag kommer inom kort att publicera MSB:s yttrande i sin helhet. Där finns många godbitar :-)

  3. Erik Grahn

    Diskussionen om hur bärverk i hallbyggnader skall skyddas är mycket intressant och kompliceras ytterligare av denna tolkning. Vi har ett historiskt arv av hallbyggnader utan skydd av fackverk med hänvisning till maximal rasarea 150 m2. Hoppas att vi inom branschen hittar en väg ut ur den här diskussionen som blir en bra praktisk kompromiss.

    Hur mycket bättre brandskydd får vi i Sverige om vi i en framtid straffat ut fackverk med ökade krav i hallbyggnader. Har vi en rimlig idé om vad räddningstjänsten kan och skall göra i denna typ av byggnader vid kraftiga bränder?

    Tycker också att det borde vara att skjuta över målet att en betongbunker med brandklassade varor skall stå kvar i glödande, pyrande rester av en uppbrunnen K-rauta-byggnad.

    Erik Grahn, Bengt Dahlgren Brand och Risk

  4. Mattias Skjöldebrand

    Bra Erik, jag är gärna med och driver en debatt om den reella nyttan med bärverkskrav i envånings hallbyggnader ur ett insatsperspektiv. I sista numret av Sirénen skrev jag ett inlägg på just det temat.

    Hur skall vi få MSB och räddningstjänsterna att komma in i just den debatten. Hittills har det mest handlat om tolkningar av BBR och andra föreskrifter.
    Kan vi få höra hur en styrkechef/insatsledare tänker inför en insats? Vad lär MSB ut för taktik på sina skolor?

    För 15 år vill jag hävda att grundregeln när det gällde envånings hallbyggnader var:
    Gör inte rökdykarinsats annat än om man är mycket säker på risken för övertändning. Beijerbranden i Täby fanns i färskt minne. Försök med andra metoder istället.
    Rasrisken var en annan faktor – alla envåningsbyggnader kan ha oskyddade bärverk, tunga tak på stålstomme är mest lömska.

    Kan nån från räddningstjänsthåll visa på att ökade krav på bäverk i envånings hallbyggnader med lätta sega takkonstruktioner får till följd att resultatet av en insats påverkas. Får vi färre omkomna och skadad och mindre brandskador?

    Mattias Skjöldebrand

Kommentarer är stängda.