Jag har under hösten tillsammans med Sweco arbetat intensivt med utformningen av den nya Hamnleden i Helsingborg. Arbetet syftar till att i detalj undersöka hur Hamnleden ska utformas för att hantera de konflikter mellan befintlig bebyggelse och en transportled för farligt gods. I tidigare arbete för Helsingborg har jag tittat på en generell utformning av Hamnleden och konstaterat att det krävs ett skyddsavstånd på 50 m till känslig bebyggelse (t.ex. flerbostadshus, skolor, vårdanläggningar). Till kontor och småhusbebyggelse är ett skyddsavstånd på 30 m tillräckligt. Dessa avstånd avviker väsentligt från de som finns i RIKTSAM, vilket är en följd av annan hastighetsbegränsning, annan fördelning av farligt gods samt en förbättrad riskanalysmodell.

Nu är arbetet i slutfasen för denna gång och stor vikt har lagts vid att försöka uppskatta hur olika riskreducerande åtgärder möjliggör att bygga närme transportleden än de 30 resp. 50 m som anges ovan. Jag har tittat på ytterligare hastighetsbegränsning, avåkningsskydd och invallningskant, brandklassade fasader samt kombinationer av åtgärder. Som mest kan 50 m bli 30 m, men nämre än så är betydligt svårare att komma. Projektet har fått mig att fundera en hel del på matematiken bakom riskberäkningarna. För de första har jag medvetet valt en beslutsmodell som alltid avrunda avstånden uppåt till närmsta tiotal. Detta i kombination med den logaritmiska skalan som används i bedömningarna gör att det i vissa fall är svårt att se någon effekt av åtgärderna, även om den så klart finns där. Att sänka en risknivå från exempelvis 2 x 10ˆ-7 till mindre än 10ˆ-7 kräver en hel del åtgärder som åtminstone verkar effektivit mot hälften av olyckorna och ofta är det svårt att eliminera konsekvenser på ett sådant sätt. Fast även om man med modellerna inte kan påvisa den riskreducerande effekten av en åtgärd är det inte säkert att man inte bör genomföra den. Riskminskningen finns där och rimlighetsprincipen kan tillämpas om kostnaden för åtgärden är låg.

Intresseföreningen för processäkerhet (IPS) håller den 8 mars ett seminarium om riskkriterier med anledning av att föreningen tagit fram en reviderad version av sin handledning vid val av riskkriterier för kemikaliehanterande industri. Handledningen var varit ute på remiss och nu bjuds berörda in till ett seminarium där bl.a. remissutgåvan ska diskuteras. Jag har fått äran att medverka som föredragshållare och kommer tala under titeln “Riskkriterier i praktiken – exempel från Skåne”. Det blir en hel del fokus på bebyggelseplanering intill transportleder för farligt gods och de erfarenheter som snart 14 år i yrket gett mig.

Jag gick alldeles nyss igenom veckans ”att göra”-lista och kunde konstatera att det blir 100 % samhällsplaneringsprojekt de kommande arbetsdagarna. Jag ska:

• Revidera min rapport om strategi för bebyggelseplanering intill transportleder för farligt gods i Helsingborg med nya samhällsriskberäkningar så att de inte görs så pass superkonservativa som den tidigare ansatsen. Går det att visa på en tillfredsställande situation med en rad konservativa antaganden så är det naturligtvis bra. Men, hur gör du om alla dessa konservativa antaganden visar på en något för hög risk? Gör du om beräkningarna med mer nyanserade bedömningar, eller nöjer du dig med att skriva att det är ok med för hög risk för att du trots allt räknat konservativt?
• Beräkna samhällsrisken utmed Södra Stambanan och väg E 22 vid passage genom Lunds tätort. Jag har alltid trott att den borde ligga inom ALARP-zonen, men Länsstyrelsen och Räddningstjänsten  Syd känner sig oroliga för den pågående förtätningen. Snart vet vi…

När ovanstående är klart ska jag ta i tu med kv. Postterminalen i Lund där det planeras för bostäder och kontor utmed S:a Stambanan samt arbetet med riskfrågorna i pågående FÖP Sturup.

Det pratas en hel del om att individriskmåttet som utgår från att människor omkommer ger en missvisande eller ofullständig bild av riskerna utmed exempelvis en transportled för farligt gods. I mitt arbete för Helsingborgs stad och den strategi för bebyggelseplanering som jag har bistått dem med har jag tittat på effekten av att mäta konsekvensen i form av ”svårt skadade” med behov av sjukhusvård i stället för ”dödsfall”. Med svårt skadad avses för värmestrålning 2:a gradens brännskador. För toxicitet avses svåra skador, risk för bestående men och för tryck avses trumhinneruptur och vissa lungskador. Resultatet visas i tabellen nedan.

Tabellen visar på stora skillnader när det gäller riskavstånd vid utsläpp av giftiga gaser då konsekvensen uttrycks som ”svårt skadad” i stället för ”dödsfall”. Det skiljer c:a en faktor 2 mellan de två konsekvenstyperna. Men, för övriga scenarier är skillnaden marginell. Därmed ger valet av ”skada” enbart försumbar för en farligtgodsled där det transporteras en stor blandning av olika typer av farligt gods. För en industri som hanterar giftiga gaser är dock informationen mer relevant och kan bidra till att nyansera riskbilden intill anläggningen.