Upptäckte att jag glömt publicera detta inlägg så trevlig läsning även om det är snart en månad gammalt.

På konferensens andra dag höll Malin Wester en presentation om möjligheter och fallgropar med sprinkler och tekniska byten. Presentationen var en sammanfattning av den diskussion i ämnet som BIV:s lokalgrupp i Göteborg haft under våren i ämnet. Malin lyfte fram att begränsningarna till två tekniska byten inom ramen för förenklad dimensionering är positiv utifrån den bemärkelsen att ytterligare tekniska byten tvingar oss till eftertanke och dokumentation av hur vi resonerar. Malin poängterade också att vi behöver ett stöd för tillämpning hur vi ska gå till väga för att verifiera “helheten”, dvs. den sammanlagda effekten av de tekniska byten som vi gör i byggnader med sprinkler.

Anders Johansson från Boverket menade att vi inte får glömma bort robustheten när sprinklersystemet inte fungerar och Kjell Fallqvist kontrade med att vi inte diskuterar tillförlitlighet på passiva system. Det är här som jag hänger upp mig. När jag studerat sprinkler och tekniska byten har jag försökt belysa effekten av sprinkler för brandskyddet utifrån ett helhetsperspektiv och därmed en hel del funderingar kring brandskyddets robusthet. När jag resonerar kommer jag hela tiden tillbaka till det faktum att flera delar av brandskyddet i en byggnad utan sprinkler kräver en aktiv räddningsinsats för att hantera branden och begränsa brandspridningen. Några exempel är att vi endast kräver 1,2 m mellan fönster i ovanpåliggande brandceller, samt att vi tillåter dörrar i brandcellsgränser. Brittisk statistik från PD 7974 visar skrämmande låga siffror för dörrar i brandcellsgränser. Bland annat anges en sannolikhet på 30 % att en dörr är uppställd med kil (el. motsvarande). Att dörrstängaren inte drar igen dörren har en sannolikhet på 20 %, vilket ger en total sannolikhet för att dörren i en brandcellsgräns inte är stängd på 44 %.

Jag tror att vi alla kan hålla med om att ett sprinklersystem fungerar betydligt bättre än både räddningstjänst och visst passivt brandskydd för att begränsa en brand. Min analys visar att sprinklersystemet i en kontorsbyggnad bidrar till att endast 2 av 100 bränder kommer tillväxa och bli stora. Detta kan jämföras med 50 av 100 bränder i byggnader utan sprinklersystem. Därför tror jag inte att vi på långa vägar nått den gränsen gällande möjliga tekniska byten som är möjliga i sprinklade byggnader.

Årets BIV-konferens är igång. Denna gång med fokus på tillämpning av BBR19. En hel del av konferensen handlar om det arbete om stöd för tillämpning som olika arbetsgrupper inom BIV har tagit fram beträffande Br0-byggnader, CFD samt kontroll av brandskydd i byggprocessen. Först ut var dock Dr Vyto Babrauskas som gav sina reflektioner kring brandingenjörsvetenskapens framtid med fokus på sådant som vi kan göra bättre.

Babrauskas ställde sig frågande till varför så stor del av forskningen fokuserar på en sådan liten del av ”brandproblematiken”. Enligt honom intäffar 97 % av dödsbränderna i bostäder och endast 3 % i övriga byggnader. I princip ingen människa omkommer i en kontorsbrand i en hög byggnad. Trots detta lägger forskningen stor vikt vid att mäta gånghastigheter i trappor. Babrauskas undrar varför vi gör så pass lite för att förstå fenomenen bakom bostadsbränder och hur vi kan förebygga dessa. Babrauskas själv trodde att denna snedfördelning av resurser kan förklaras av vår rädsla för bränder med stora konsekvenser. Vi är så pass vana vid bostadsbränder att vi inte reflekterar över dem på samma sätt som vi skulle göra när det rapporteras om nattklubbsbränder osv.

Jag är lite tveksam till Babrauskas slutsats om att resurserna är snedfördelade. Visst är det sant att vi har lättare för att tolerera bostadsbränder än bränder i byggnader med många människor. Men, att säga att vi satsar för mycket på brandskyddet i dessa lokaler baserat på att människor sällan omkommer i dessa. Borde det snarare inte vara så att dessa bränder ofta får små konsekvenser för att vi kräver mycket av brandskyddet i dem!?!