Den tredje dagen på konferensen handlar alltid om redovisning av ”case studies” där olika länder har dimensionerat brandskyddet i ett bostadshus med 20 våningar och endast ett trapphus. Presentationerna ger en bra inblick i hur lätt det är att arbeta med analytisk dimensionering i Sverige och hur lite anvisningar som våra byggregler har i fall vi väljer förenklad dimensionering.

Uppsnappat under presentationerna:

• I Nya Zeeland tillåts normalt inte endast ett trapphus i byggnader som har 20 våningar. Motivet att tillåta i deras case study var att om man ändå har en brandgasfri korridor och ett brandgasfritt trapphus, varför ska man då ha två?
• I Hongkong krävs avskiljning i EI30 mellan kök och resten av lägenheten om det inte finns två utrymningsvägar från lägenheten (inte via fönster). Fast det går också att göra en strålningsberäkning av en wokbrand och relatera placering av spisens placering till lägenhetsdörren.
• I Hongkong går det in minst 5 personer i en två rumslägenhet och ska endast ett trapphus användas måste ändå den totala utrymningsbredden vara densamma, dvs krävs två trapphus på vardera 1,2 m ska det enda trapphuset ha en bredd på 2,4 m. Fast, enligt delegationen från Hongkong är det i princip omöjligt att ha endast ett trapphus
• WSP presenterade den svenska case studyn och Johan Lundin började med att försöka förklara vilka frihetsgrader som brandingenjörerna har i Sverige, något som är helt unikt i världen (undantaget Norge). Utifrån ett internationellt perspektiv är de flesta ganska förvånade över den tillit som svenska myndigheter ger oss brandprojektörer. Om de flesta länder har svårt att visa hur man kan bygga med ett trapphus så är saken enkel för en svensk byggnad bara det finns ett Tr1-trapphus och sprinkler.
• I Austrailen jobbar man lite mer med ett ”tillförlitlighetstänk” än vad jag sett tidigare. En del av lösningen är att förbättra tillförlitligheten på sprinklersystemet, förbättra brandlarmet och införa ett slags Tr1-trapphus. Till min glädje ställer sig de frågan ”är verkligen direkt utrymning av byggnaden vid brand den säkraste lösningen”. Verfieringen av ett trapphus gjordes med en statistisk analys av branddata, händelseträd och beräkning av risk. Ganska teoretiskt och inte så mycket ”design”. Men, jag gillar alla som försöker arbeta med sannolikhet och konsekvens. 
• USA redovisade en lösning där brandgaser kan ventileras bort från korridoren utanför lägenheterna via installationsschakt. En ganska smart idé. Det var dessutom en hel snack om brandsäkerhet för funktionshindrade, även om de konstaterade att det var säkrast om de stannade kvar i sin lägenhet. Vad som stör mig är fortsättningen… Amerikanarna har fått för sig att simulera flera brandscenarier i lägenheterna och i en liten lobby, vilket enligt mig är fullständigt relevant annat än att bestämma tid för aktivering av brandlarm och sprinkler. Varför det är menlöst förklarar jag längre ner. Att de sedan också väljer att använda avancerade och tidskrävande utrymningsmodeller för enkla bostadshus är också helknäppt. Puh!
• Den japanska case studyn presenterade en annorlunda lösning än oss övriga. De delade sektionerade byggnaden på var 3:e våningsplan och säkerställde att brand inte kan sprida sig vidare över dessa sektioneringar. Inom varje sektion fanns tillgång till en skyddad lobby. Det trista med japanerna är deras behov av en noggrannhet som inte finns. Varför ange att temperaturökningen blir 1,023 C eller att siktbarheten är 11,39 m? Även om utdata anges med flera värdesiffror så finns det inga modeller som har en noggrannhet i närheten av en sådan precision. En rolig skillnad var att japanerna beräknade utrymningstiden till 52,24 min i samma byggnad som amerikanarna fick fram 12 min.

Sammanfattningsvis tycker jag att de flesta har ett lite felaktigt fokus. För det första verka alla vilja utrymma en hel byggnad varje gång det brinner. Detta är inte normal procedur vid bostadsbränder i Sverige och man måste verkligen fråga sig varför ska byggnaden utrymmas, vem ska utrymma och när ska de utrymma!?! Vidare tycker jag personligen att frågan om antalet trapphus mer handlar om utrymningsvägarnas tillförlitlighet, och handlar mindre om kapacitet och evakueringstid.

Jag måste dock avsluta med att uttrycka min besvikelse över alla ingenjörer som får för sig att slösa sin kunds pengar på att räkna på scenarier där man utan tvivel lätt kan inse att det går åt pipsvängen. En 5 MW brand i ett utrymme på 30 m2 ger kritiska förhållanden snabbt. Det borde vara allmän kunskap för en brandingenjör. När det gäller bostadshus så är problemet ganska binärt för mig. Släcks branden tidigt av personer eller ett släcksystem blir det ingen konsekvens och om detta inte sker blir det ett problem som nästa barriär måste hantera. I bostadshus är ASET / RSET konceptet helt fel utan det handlar med om tillförlitlighet och sannolikhet som jag skrev ovan. Antingen är en brand en fara eller inte. Sannolikheten för olika typer av faror kan kvantifieras och jämföras med någon referensbyggnad. Sedan gäller det för byggnaden med analytisk dimensionering att prestera bättre. Konkret kan detta innebär att sannolikheten för att kunna utrymma byggnanden på ett säkert sätt ska vara högre. Det går också att uttrycka risk som sannolikheten att omkomma vid brand etc.

Som Robert Jönsson sa till oss en gång för länge sedan: Tänka 95 % Räkna 5 % – det är precis det som är ingenjörsvetenskap!

Nu är konferensen slut och jag är ganska nöjd. Extra nöjd är jag med kaffet som jag druckit på eftermiddagen i två av  Aucklands bästa kaffebarer. Om en liten stund blir det middag i ett högt torn.

Dagens suck:

Det var nog när jag berättade alla tre regler som är specifika för svenska höga byggnader, dvs:

• Två trapphus om byggnad högre än 16 våningar
• R90 för byggnader högre än 4 våningar
• Stigarledningar i byggnader högre än 8 våningar.

Dagens värsta:

Det var nog när den gode G. Ramachandran hävde att det mest kostnadseffektiva för att rädda liv i höga byggnader är 8 trapphus och R 270.

Nu kan ni förresten hämta mitt paper ”Redefining Fire Safety in Swedish High-rise Buildings” som jag presenterade tidigare idag. Trevlig läsning

Jag har nyss kommit tillbaka till hotellet efter en mycket trevlig middag tillsammans med andra svenskar på en av Aucklands tapasrestauranger. Nu är det dags för att slutföra förberedelserna inför min egen presentation i morgon. Till skillnad från en del av dagens fördragshållare tycker jag att det är viktigt att hålla sig inom utsatt tid och se till att få sagt det väsentliga innan dess. Generellt sätt har dagen varit bra och den har gett mig en hel del tankeställare.

Dagen började med några tankar kring användning av riskbegreppet i byggregler där det äntligen har konstaterats att den nollrisk som reglerna byggs upp kring i nuläget inte existerar. Utvecklingen av framtidens byggregler måste gå mot ett mer risktänkande (= sannolikhet x konsekvens). En del diskussioner har förts kring möjligheten att beakta brand på sammasätt som man hanterar skydd mot jordbävningar:

• Buildings should not fail under expected events
• Buildings should fail safe under significant events
• There will be events for which design against failure is not practical

Nya Zeeland har i samband med revideringen av sina byggregler kommit en bit på vägen med att minska osäkerheterna vid analytisk dimensionering genom att definiera s.k. espected events eller brandscenarier som en byggnad ska kunna hantera. För dessa nio scenarier har också dimensionerande bränder kvantifierats. När det gäller scenarier för personsäkerhet anges exempelvis den effektutveckling, tillväxthastighet och sotproduktion som ska användas när säkerheten utvärderas. Att det sedan visade sig att deras val gjorde att alla byggnader som de testade metoden på bedömdes som osäkra, är en annan sak. Oavsett vi behöver sätt för att minska det antal beslut som en brandprojektör måste fatta på egen hand, utan kontroll, i samband med analytisk dimensionering

Det har varit skön avkoppling sedan jag kom till Nya Zeeland. Jag åkte direkt från flygplatsen till Tongariro National Park, c:a 40 min från Auckland. En ödslig plats, med tre vackra vulkanberg som dock doldes väl i regn och dimma. Blåsten fick mig att ändra plan och inte bege mig upp på ett 2300 m högt berg i + 25 m/s. I stället tog jag två andra promenader som tillsammans blev 36 km och 1600 höjdmeter. I morgon börjar konferensen…

Jag har stora förväntningar på den kommande konferensen. Tyvärr missade jag den förra konferensen i Japan, men annars har jag medverkat i Lund 2000, Melbourne 2002 och Luxemburg 2004. Eftert 2004 tyckte jag att det stod lite still. Det kändes inte riktigt som om någon löst några av de knutar som på tidigt identifierades som kritiska för att analytisk dimensionering ska utvecklas och bli mer trovärdig. Det är min förhoppning att 2008-års konferens av "the International Conference on Performance-Based Codes and Fire Safety Design Methods" ska tackla risk- och värderingsfrågorna mer intensivt. Några presentationer låter mer spännande än andra:

• A Risk-Informed Performance-Based Approach to Building Regulation
• Proposed Framework for Performance Based Fire Engineering Design in the Next Generation New Performance Based Codes
• Super-Tall Building Design: Use of Performance-Based Requirements to Provide
  Flexibility and an Understanding of Building Performance
• The Influence of Fire Department Intervention for the Fire Safety ofHigh-Rise
• Design Principles for Life-Safety and Load-Bearing Structures – Fundamental Differences in
  Controlling Risk
• What Reviewers Need to About the Combustion Capabilities in FDS

På söndag ankommer jag till min tillflyktsort "Tongariro National Park" där jag ska återhämta mig efter veckor av dubbla skift. Naturligtvis återkommer jag med fler rapporter under resan.