Det pratas en hel del om att individriskmåttet som utgår från att människor omkommer ger en missvisande eller ofullständig bild av riskerna utmed exempelvis en transportled för farligt gods. I mitt arbete för Helsingborgs stad och den strategi för bebyggelseplanering som jag har bistått dem med har jag tittat på effekten av att mäta konsekvensen i form av ”svårt skadade” med behov av sjukhusvård i stället för ”dödsfall”. Med svårt skadad avses för värmestrålning 2:a gradens brännskador. För toxicitet avses svåra skador, risk för bestående men och för tryck avses trumhinneruptur och vissa lungskador. Resultatet visas i tabellen nedan.

Tabellen visar på stora skillnader när det gäller riskavstånd vid utsläpp av giftiga gaser då konsekvensen uttrycks som ”svårt skadad” i stället för ”dödsfall”. Det skiljer c:a en faktor 2 mellan de två konsekvenstyperna. Men, för övriga scenarier är skillnaden marginell. Därmed ger valet av ”skada” enbart försumbar för en farligtgodsled där det transporteras en stor blandning av olika typer av farligt gods. För en industri som hanterar giftiga gaser är dock informationen mer relevant och kan bidra till att nyansera riskbilden intill anläggningen.

I torsdags läckte 7 ton svaveldioxid ut i samband med lossning på Lessebo bruk. 15 personer fick föras till sjukhus, de flesta med lindriga skador relaterade till problem med luftvägarna. För någon person bedömdes skadorna som svåra, dock ej livshotande. Företaget ger sig själv beröm när det gäller agerande i samband med olyckan, men de boende i närområdet kritiserar bristen på information och att de inte visste hur de skulle agera när de hörde VMA-larmet.

Lossningsslangen gick sönder när c:a 2/3 av svaeldioxiden hade pumpats över. Svaveldioxiden förångas snabbt och det gasmoln sin drev iväg skulle kunnat orsaka betydligt större skador om inte räddningsarbetet hade gynnats av flera lyckosamma faktorer. Exempelvis blåste vinden åt det enda håll där vare sig bostäder eller företag ligger. Olyckor med farligt gods är sällsynta, men efter att de skett brukar frågorna aktualiseras. Förra våren var debatten het om Kemiras verksamhet i Helsingborg och de s.k. dödens vagnar lastade med just svaveldioxid som företaget hanterar. Nu visade sig att svaveldioxiden i Lessebo kom från Kemira och transporterades av en åkare som företaget har avtal med. Till HD säger Helsingborgs biträdande miljödirektör Peter Jupén:

”Man kan räkna på sannolikheten för att olyckor inträffar och dess konsekvenser. Men den mänskliga faktorn finns ständigt med i bilden och effekterna av olyckor blir ofta värre än man har tänkt sig. Därför måste man ta riskbedömningar med en nypa salt.”

Ett mycket intressant uttalande. Jag har nämligen alltid haft uppfattningen att våra modeller och antaganden är på den konservativa sidan och inte alls behöver ”tas med en nypa salt”. Hur skulle vi kunna argumentera för vår sak och uppvisa någon som helst trovärdighet om alla våra bedömningar är för snälla?

Annars har miljödomstolen gett Kemira klartecken till fortsatt produktion av svavelsyra. Läs mer här.