Idag sitter jag med ett delikat problem angående särskilt boende för personer med vårdbehov. Det är inte helt ovanligt att vanliga flerbostadshus byggs om för att exempelvis inrymma ett antal lägenheter för personer som behöver vård. En av lägenheterna bemannas av sjuksköterskor och de övriga inrymmer äldre. Så fort vi går från bostadshus till särskilt boende ändras vissa regler för brandskyddet rejält. Bland annat ställs krav på dörrstängare till lägenhetsdörrarna och inte minst får fönster inte användas som utrymningsväg.

Nu blir det riktigt komplicerat. Det finns inte något flerbostadshus som byggts med två trapphus och en ombyggnad som innebär att det från varje lägenhet ska finnas tillgång till två trapphus är mycket omfattande. Befintligt trapphus måste göras om så att det blir en ”sluss” mellan lägenheterna och trappan. Därefter får ytterligare en utrymningsväg anslutas till denna sluss. Alternativt får det byggas trappor från resp. lägenhet som går ner till markplan.

Ovanstående lösning känns inte riktigt genomtänkt i samband med ombyggnad och gör att det i princip är omöjligt att skapa fler särskilda boende för personer med vårdbehov inom det befintliga bostadsbeståndet. Redan idag finns det säkerligen ett stort antal äldre (med vårdbehov) som bor i lägenheter runt om i landet. Dessa får besök av hemtjänst eller anhöriga, men inga särskilda åtgärder görs för att förstärka deras brandskydd som om de hade bott i ett särskilt boende. Bara för att hemtjänsten eller den anhöriga ersätts med vårdpersonal som finns på plats dygnet runt krävs en skärpning av brandskyddet. Självklart är skyddet av våra äldre viktigt, men den stora frågan är varför det blir så mycket viktigare bara för att de får tillgång till vårdpersonal dygnet runt



Jag har upprepade gånger (se artikel från Sirenen) hävdat att sprinkler behövs för att ge äldre samma skydd som de som kan utrymma på egen hand. För att få ett bra brandskydd för särskilda boende är ytterligare inte ett trapphus den bästa lösningen. Istället är det nödvändigt att tänka lite större och vidta åtgärder som verkligen gör någon skillnad och då kan exempelvis en flyttbar sprinkleranläggning vara ett schysst alternativ.

Boverket skickade i mitten av december ut en uppmaning att få synpunkter på förslag till ändringar i både BBR och BKR avseende brandskydd. Denna gång handlar det framförallt om kraven på hur bärande konstruktioners brandskydd och hur detta ska dimensioneras. I BKR kommer ett nytt avsnitt (10:223) om lokal brand där följande text är föreslagen:

”I de fall där övertändning inte kan förväntas, utan branden blir lokalt begränsad, blir brandgastemperaturen inte längre beroende av brandbelastningens storlek, Brandens varaktighet påverkas däremot. Istället blir brangastemperaturen beroende av brandarea och effektutveckling. Att en brand inte kan bli fullt utvecklad skall visas i en särskild utredning, utan hänsyn tagen till tekniska installationer.”

Tycker du att det känns rímligt att vi inte kan tillgodoräkna oss tekniska installationer när vi avgör om övertändning kan förväntas eller inte?

För mig handlar det om vilken säkerhetsnivå som önskas, dvs. vilken tillförlitligthet som mina tekniska installationer måste ha för att de ska kunna tillgodoräknas. Min uppfattning är att det borde vara möjligt att låta både sprinkler och brandgasventilation utgöra ett skydd även för den bärande konstruktionen. Dessa system har i uppgift att släcka eller kontrollera bränder alternativt se till att brandgastemperaturen understiger en kritisk nivå. Att leva i tron att passivt brandskydd har 100 % tillförlitlighet, vilket Boverket i princip anser med föreslagna skrivelser känns inte så modernt. Kan det inte vara så att tekniska installationer till och med kan ha en högre tillförlitlighet och vara mer förlåtande än vad passiva system är!?!

Så det Boverket i stället borde göra är att definiera vilken tillförlitlighet som önskas för skydd av bärverken. Handlar det om 1 kollaps av 1000 bränder (motsvarande säkerhetsindex 3,1 för olyckslast)? Med ett krav på tillförlitligheten kan vi ingenjörer sedan utforma kombinationer av tekniska installationer (sprinkler, brandgasventilation, inerterande system, etc.) som uppnår önskvärd tillförlitlighet. Om en byggherre vill ha två redundanta sprinkleranläggningar i en byggnad för att ha ett tillförltitligt skydd mot övertänd brand i stället för att ha ett passivt skydd av bärverken så är det upp till honom och inte till myndigheten att bestämma.

Jag tycker att ni alla ska ta en funderar på förslagen till ändringar i BBR och BKR och passa på att delge Boverket era synpunkter.

Läste nyligen en artikel i SFPE:s Fire Protection Engineering om ”the role of interior finish in fire development” och kunde återigen inte låta bli att reflektera lite kring ytskiktens betydelse. Författarna till artikeln skriver hur viktigt det är med att reglera ytskikten för det finns så många katastrofala bränder som inträffat där ytskikten spelat en stor roll. Fast, nu är det inte några snälla ytskikt som vi pratar om utan snarare cellplast (som i Station Night Club på Rhode Island) eller som heltäckningsmatta (som i Stardust Night Club).

Jag har inga tvivel att det måste finnas någon reglering av byggmaterialen och i BBR avsnitt 5:511 anges att ”material med sämre brandtekniska egenskaper än ytskikt av klass D-s2,d0 (klass III) bör skyddas mot påverkan av brand under brandens inledningsskede så att minst samma brandtekniska egenskaper som hos ytskikt av klass D-s2,d0 (klass III) erhålls”. Alltså ska vi inte i en byggnad förväntas oss byggmaterial med egenskaper sämre än träpanel. Frågan är om det i många lokaler är nödvändigt att reglera ytskiktskraven hårdare, dvs klass I eller klass II? Finns det någon som kan visa att det är helkasst med ytskikt av klass III i en samlingslokal, gívet den inredning som trots allt finns i lokalen. Spelar ytskikten någon roll för personsäkerheten, eller handlar det bara om att försvåra för en liten brand att bli stor? Det hade varit kul om den kommande BBR-revideringen åtminstone hade funderat igenom ytskiktens verkliga betydelse.