Igår hade jag ett givande möte med David Purser om ASET/RSET vid sprinklerkontrollerade bränder. David har gjort en del forskning i boendeliknande (domestic) miljöer. Vi har på olika håll kommit fram till samma slutsatser om sprinklersystemens effektivitet, dvs. det räddar i princip alla som inte är i direkt kontakt med flammorna. Även om siktbarheten blir väldigt låg efter sprinklerkontroll känns det inte allt för kontroversiellt att påstå att detta är en acceptabel situation i en boendeliknande miljö. Siktnedsättningen gör utrymning svårt, men toxicitetsnivån är så låg att en person kan vistas i rummet i mer än 1 h utan att få problem. En förmildrande omständighet i sammanhanget är rummens storlek och kännedomen om rummets geometri och dörrens placering gör det lättare att trots allt kunna hitta ut, även om sikten är dålig.
Men, går det att tänka på samma sätt i offentliga (public) byggnader. Svaret är troligen ett bestämt “Nej” och den största anledning till detta är att dålig sikt är ett större problem här och kan få följdeffekter som är svåra att förutspå. Visserligen går det att visa att toxisk påverkan är liten och det är snarare den psykologiska aspekterna eller risken för andra skador som blir “dimensionerande”. I offentliga byggnader är rummen större och dålig sikt kan omöjliggöra utrymning eftersom byggnader är att beakta som obekanta för de som vistas där. Risken att ramla, gå fel mm kan orsaka skador, vilka är att beakta som indirekta konsekvenser av branden. Sådana skador måste hållas på en låg nivå vid dimensionering och därför är en minsta siktbarhet något som måste uppfyllas även vid sprinklerkontrollerade bränder i offentliga byggnader.
Nu har jag en fråga kvar som jag är i stort behov av att få hjälp med:
Finns det någon erfarenhet av utrymning från sprinklerkontrollerade bränder som visar på siktnedsättningens storlek och hur omrörningen vid sprinkleraktivering påverkar brandgaslagret?
Alla tips mottages! Kommentera direkt eller skicka e-post…
